Förändring genom att verka inom ramarna eller skapa alternativ?

Att vända världen ryggen är ett slags våld. Oavsett anledningen är handlingen en protest. Den/de som blir drabbad av avståndstagandet svarar naturligtvis med samma mynt. De signaler som sänds ut kommer tillbaka till avsändaren/arna. Den onda spiralen ökar avståndet mellan de två.

Alternativ som antroposofiska byar, gröna vågen kooperativ, frikyrkor har skapat parallellsamhällen med (så långt det går) egna spelregler. Omvärlden förstår deras kraftfulla protest som ett avståndstagande från gemenskapen, vilket är sant. Världen, som den är, passar inte dessa grupper eftersom deras värderingar inte accepteras fullt ut.

Den befintliga världen upplevs som omöjlig att förändra. Lösningen blir då att bygga en ny alternativ värld. Alternativet måste skyddas från den ogästvänliga omgivningens attacker. Psykiska skyddsmurar, där bara accepterade diskurser släpps igenom. Innanför murarna lever en liten grupp mer eller mindre isolerade.

Accepterade alternativ kan bli en institution. En institution är faktiskt ett lyckat alternativ som inte marginaliserats. I vissa fall har det varit så framgångsrikt att den har verklig makt i samhället. Man kan se nationalstaten som ett sådant exempel. Men skyddsmurarna finns fortfarande där för att bevara dom värderingar som från början inte var accepterade. Institution erna är i detta läge inriktade på ett försvar av den uppnådda makten.

Slentrianmässigt ser man omvärlden som den vore en passiv neutral enhet. Vad är det som bygger upp vår bild av "omvärlden"? Historiens stora täcke läggs över våra ögon, vi tror att värderingar är statiska enheter som inte kan påverkas av den enskilda människan. Litenheten, maktlösheten passificerar. Men kan det finnas historia utan människor ? Blev Franska revolutionen, Magna Chartra, rösträttsreformerna, kvinnorörelsen till utan aktiva enskilda människor. Aktiva människor är inte bara de fantastiska förgrundsgestalterna utan framför allt supportrarna, de som understödjer, hejar på, som diskuterar och talar med andra om det de ser växa fram.

Det andra sättet är att verka är att ta plats i omvärlden. Inse att man, precis som alla andra, har rätt att tycka något, att förändra saker inom sin makts sfär. Skillnaden mellan detta och att skapa alternativa världar är att man inte ställer upp några skyddsmurar. Det finns nämligen inget att försvara, en hård diskussion är ju en bra sak eftersom argumenten sätts på prov. Dom kanske inte höll måttet och måste revideras -vilket i sig är en framgång.

Att skydda sig bakom murar är ett svaghetstecken. Det betyder att argumenten inte håller eller förmår övertyga. Men stället för att lyssna och inse svagheterna vänder sig den alternative världen ryggen och påbörjar ett ställningskrig.