Den nya konsten.
Från att skapa alternativa världar till att verka i världen.
I överförd bemärkelse kan man se konstnären i valet av två vägarna. Dels den isolerade alternative och dels den som griper sig an världen.
Övergripande kan man se det kulturella fältet som en institution som har ett visst erkännande. Murarna och misstroendet finns likväl där. Dualiteten mellan de invigda och oinvigda, patricier och plejbejer blir tydlig de oinvigdas förakt mot finkulturen; en lekstuga på vår (skatte) bekostnad. Omvänt ser de invigda pöbelns ignoranta okunnighet och förskansar sig inom kulturvärldens murar. Man söker allianser med makthavarna för att få understöd.
Ska det verkligen fortsätta vara så här? Musiken, journalistiken och filmen lyckas ta plats i det offentliga rummet vilket inte enbart kan förklaras med att det finns ekonomiska intressen bakom. Jag tror att själva tilltalet eller den konstnärliga diskursen inom dessa områden är annorlunda. De vågar befinna sig utanför murarna och beträda den öppna diskussionens fält med risk för snytingar. Konsten för fortfarande sin diskussion innanför murarna; en diskussion som provocerar omvärlden inte på grund av sitt innehåll utan på grund av att den stänger andra ute. Svaret låter sig inte vänta: det är många som aldrig går på ett konstmuseum eller galleri; konst är ointressant och obegripligt för de flesta.
Det är sorgligt att se hur lite intresse kultur och framför allt konst väcker hos bredare folklager. Det finns några kanaler för konstnärerna som ännu inte fungerar riktigt bra eftersom de inte besöks. Gallerierna har av tradition vänt sig till de köpstarka, de som investerar i konst. där någon annan istället kanske valt en (nödvändigare) tvättmaskin. Mecenatskapet och samlandet var något fint och visade på ett kulturellt kapital men är på väg att försvinna.
Muserna, konsthallarna äter upp sig själva och lyckas inte dra någon större publik. Akademikerna: museepersonal, konsthallschefer, kurators försöker förtvivlat legitimera sin verksamhet gentemot stat och kommun.
Teoretikerna och journalisterna får allt mindre utrymma att publicera sina kulturartiklar och vågar varken tala på bönders vis eller renodlat fackteoretiskt i dagspressen.
Stat, landsting och kommun erbjuder kontaktytor mellan allmänheten och konstnärerna. Det positiva ligger i spridningen de direkta möten som kan uppstå. Svårigheten (innan vi konstnärer och beställare inser vilken attitydförändring som krävs) är att avpassa språket efter den nya diskursen. Det räcker inte bara med att flytta gallerikonsten till en offentlig institution.
De ekonomiska problemen är många. Konstnärerna har hamnat i ett läge där samlarna har försvunnit men haft svårt att rikta om sin diskurs till nya målgrupper.
Konsten måste förändras inifrån och ut. Från att skapa alternativa världar till att verka i världen. Besökarna kommer inte att intressera sig för konst innan en sådan förändring ägt rum. Men om de inblandade tar sitt ansvar kan det bli något riktigt bra av detta. Då får vi en konst (den minst ekonomiskt styrda verksamheten i samhället) som tar upp frågor som ingen annan skulle göra. Och då blir det uppenbart varför det är nödvändigt med kultur. Som jag ser det är det tillsammans med konstnärerna stat, landsting och kommun som har det största ansvaret för att konsten tar steget ut i offentligheten inte bara fysiskt utan se till att konsten skapas i ett mentalt klimat som översenstämmer med klimatet utanför murarna.
/Kenneth Pils