Pastoralen
De klassiska landskapsmålarna (t ex Claude Lorraine, Nikolas Poussin) använder landskapen som ett sätt att bygga upp en modellvärld. En miniatyr där konstnären fungerar som en dirigent, arkitekt och samhällsbyggare. I målningen kan drömmar väckas till liv och bli "nästan" verkliga. Bildvärlden hämtar sin näring från de antika diktarna , bibeln och det upphöjt historiska; ofta med moraliska anspelningar. Fjärran tider, guldåldrar som kontrasterar mot alldagligheten och missförhållandena i vår värld. Bilden blir som ett kryphål till en alternativ värld med sina egna spelregler.
Att överhuvudtaget tänka sig ett alternativ är samtidigt första steget till att mana fram dess förverkligande. Målningen skiljer sig från ordet i det att någon (människa) gått så långt som att med pigment och penslar givit alternativet en skulpturalt visuell gestalt. Målningen är en handling som kräver målmedvetenhet och förmåga att bearbeta sin fysiska omgivning. Målningens stora kompromiss är dess omfång. Den nöjer sig med att visa sig för den andre (betraktaren) som kan välja att se eller inte; men är i sin handling också en uppmaning till handling: om jag har gjort denna lilla värld så kan också du göra det.
En pastoral är en dröm om ett enkelt och lyckligt lantliv där relationernas mellan människor, djur och fauna är goda. Positiva värdeord som sanning, rättvisa, frihet infinner sig. Ord som är relativa: vi vet att frihet i realiteten betyder olika beroende på vem som säger det. Vad frihet betyder för någon måste förklaras, visas.
I mina landskapsmålningar finns det inte mycket som påminner om vår värld. Människorna har knappt några kläder; marken breder ut sig och samverkar med diset och ljuset på ett sublimt sätt; himlen välver sig, träden slingrar sig på ett överdrivet sätt, vattnet porlar poetiskt. Men det finns också annat: abstrakta kvaliteter som färg, yta, geometri, materalitet och illusion; tankar i form av handskrivna ord som av nödvändighet måste skrivas. Då och då infogas element från vår värld: dagspress, tv bilder och föremål. Hur detta samverkar bildar verkets helhet om vilket jag inte kan säga mer än, se!